säga i från att jag inte orkade ha någon kontakt med Honom..vågade lyssna på mitt inre..var fruktansvärt jobbigt och ångestfullt innan , men vad skönt!
Han undrade varför jag inte ville prata…om det berodde på de 2 skälen som jag nämnt tidigare… känns precis som jag skäms att jag reagerade på det att jag överreagerade, men vet det innerst inne att jag blv ledsen och sårad.Kanske därför jag drar mig undan i mitt skal, vill inte prata vill inte träffas en stor klump i magen! Min syster sa till mig i dag; Du kom i håg hur ledsen du var du var faktiskt ledsen på riktigt ignorera inte det! Tid är viktigt låt tiden hjälpa dig…är rädd att det vi hade är borta, tilliten intimiteten som vi hade kanske har försvunnit!?
Kanske är det så att vissa människor passerar i mitt liv för att ge något sätta spår för att sedan försvinna…och kanske är det just det att tiden hjälper mig att inse det!
